det där med att växa upp
tog bilen hem till Flen idag
brassade på gammal arenarock på högsta volym
och svor åt vägbyggen och långsamma pensionärer
i en gammal hilfiger tröja fick jag byta till sommardäck
på samma bil som jag, den då så osäkra tonåringen, en gång övningskörde.
undertiden lyssnade jag till gamla blandband
fulla av blåögda blandningar av allt som då var "bra"
Gud vad den pojken kunde drömma!
det är vad jag tänker när gamla knastriga ljudbilder
målas upp framför mina ögon.
som vuxen skulle han vara så säker på vad han ville,
vart han skulle, vem han var.
de som skrev sångerna han älskade de visste allt,
de hade sett det mesta, kännt allt som går att känna
och först där skulle man kunna skapa något vackert.
inte fanns det en enda tanke på
att en sång kunde vara ett försök
att föreviga en känsla, en stund,
då du känner så mycket
att det inte kan stanna inom dig.
du har rätt, vi växer aldrig upp
det finns inga planer, det finns nu...
gör vad du vill
bara du gör det nu.
tonen i din röst
det låter nästan själviskt när jag säger
jag vill gråta alla dagar i mitt liv...
om jag slipper se dig vara ledsen en enda gång.
dina sorgsna ögon bränner igenom hela min bräckliga själ
tårarna skär som knivar i min hud
tonen i din röst får luften i mina lungor...
att frysa till is.
snälla låt mig dö
av kyssar, värme och skratt.
som bara är jag
du skapar det du älskar
och älskar det du skapar
och ändå är du bara där för skapandet
du vet varför ditt ljus är stöpt
och du vet hur starkt det kan skina
jag kan bara stå där bredvid
och undra hur jag någonsin
kan förlora mig så mycket i något...
som jag förlorar mig i att älska dig.
jag brinner, tro mig jag brinner
för att leva, för dig, för all världens musik
men går det att smida något på min glöd...
något som bara är jag?
tankar som vandrar
det skållheta honungsvattnet bränner min tunga
men lindrar min ömmande hals
jag ligger inne på sofflocket
när våren äntligen har slagit sig ner utanför.
har kikat på the wrestler med mickey rourke,
läst några noveller av lehane
vill inte ligga här längre...
så många tragiska berättelser
som letar sig fram till mitt rum
vart föds girigheten, rädslan, avundsjukan?
är det vackra intentioner som någonstans på vägen
förvridits till något hemskt och tragiskt...
för när vi föds
är vi inte då det renaste, vackraste
mest fulländade som kärleken kan frambringa
...
den lilla pojken som klättrar högt upp i ekarnas lövkronor
så högt han bara kan komma, för att se stjärnorna bättre
grabben sist kvar på basketplanen i de ljumma sommarnätterna
slyngeln med hjärtat i sina darrande händer
redo att hoppa på första bästa tåg mot någonting annat
han där i fönstret som inte kan sluta titta på de fallande snöflingorna
den där som kan köra hur många mil som helst
på de svenska landsvägarna i sin fars renault
den unga mannen som bygger upp fasader
bara för att se allt rasa samman framför sig
han som gråter till tonerna av I'm on fire
han vars blod brann som eld på en båtkyrkogård längs motala ström
alla lever de inom mig
alla har de slagits som de värsta av fiender
men de försöker att förstå varandra
för de andas samma luft
och de går samma steg mot samma öde.
för allt du hatar hos dig själv -förlåt dig själv
för allt du älskar hos dig själv -förlåt dig själv
för allt du skäms över
för allt du är stolt över
för allt du vill dölja
för allt du vill visa upp
för allt som inte blev som det skulle
för allt du är
för allt du ville vara
förlåt dig själv.
ett piano spelar någonstans
igårkväll, mörkret låg tätt utanför
snön hängde tung över trädgrenarna
medans kalla vindar ilade längs gathörnen.
innanför köksfönstret fanns värmen,
tända värmeljus lyste upp de mörka väggarna.
vi satt länge och pratade tills teét i våra koppar hade kallnat.
vi vände uppochner på människan och hennes hemligheter
demoner vi bär med oss...
så mycket som klarnade
så mycket som släppte
tills jag var alldeles varm och matt inombords...
ikväll sitter jag och undrar om det finns fler
som får älska sin bästa vän...
som jag älskar min.
lev för helvete!
lyssnar på "mammas nya kille" i P3
och småskrattar för mig själv.
ändå hör jag en röst långt inifrån som säger;
vad gör du för mänskligheten just nu, hur mycket utvecklas du som person?!
vore det inte bättre att lyssna på en debatt om finanskrisen
eller kanske situationen nere i Israel... läsa Barack Obamas självbiografi och lära känna
amerikas "frälsare" som ska leda dem till förändring.
men måste allt vara så förbaskat svårt?
kan man inte bara få vara glad för att vara vid liv någon gång ibland.
jag älskar att stå på vaxkupan och snacka amerikanska singer-songwriters,
att njuta av kaffet uppe på bagarstugans bröddoftande höloft,
att älska min ängel ifrån den första stund på morgonen
då mina trötta ögon än en gång möter dagens ljus.
för vad spelar bensinpriserna för roll när hon säger
kör! kör snabbare än vinden
jag vill vara ett vitt streck över östgötaslätten en kylig vintermorgon.
de missanpassade
ofta undrade varför inte folk rättade in sig i leden,
gjorde som de "skulle", följde de redan så tydliga mönstren.
tänk att det som en gång var så skrämmande
idag är en sådan källa till inspiration.
alla trasiga själar som söker sin plats här i livet
de skeva och de missanpassade...
de som vågar ifrågasätta och kliva ut ur
den redan skurna mallen.
de sjunger sånger som kan tyckas trasiga
längta efter något som andra inte ens kan ana
söka sig ut ur samhället
bryta sig fria från allt det vi andra bara finner oss i.
idag vet pojken som växte upp
att det krävs en otrolig styrka för att våga simma mot strömmen
vår tid på jorden
jag gick på ensliga gator i evig natt,
med endast ljudet av mina egna fotsteg som sällskap.
med en oro flammandes i mitt bröst,
oro för att bli bortglömd någonstans i mörkret längs vägkanten.
allt var slitet, gammalt och färglöst
innan du kom och tog min hand.
du visade vad jag kan göra med livet...
inte vad livet riskerar att göra med mig.
be mig att minnas min tid på jorden
och jag minns alla nätter
med mina armar om dig.
en stad i sverige
drottninggatans spårvagnar rullar sakta fram
letar sig ut till de yttre kanterna av staden.
strömmen rinner som en mörk ådra genom de gamla kvarteren.
i vaxkupans fönster sitter det gamla svartvita fotografier
mörka industrilokaler står ekande tomma,
fulla av minnen av svett och tårar.
brodways gamla café står fortfarande öppet
för alla som behöver det.
de grå skorstenarna bildar en vacker siluett
mot den gyllene kvällshimmlen...
jag och min ängel vandrar över kullerstenarna,
vi kanske aldrig lämnar den här staden.
ett eko från grammofonen
ett svulstigt arrangemang där den trogna arbetarsjälen
alltför sällan skymtar fram.
men vännerna ringer ändå...
stadion i sommar, klart att du ska med!
jag säger vi får se, river ut "darkness"-vinylen ur fodralet
och låter den sakta mullra ut i lägenheten.
rösten jag hör är så full av frustande småstadslängtan,
den bara vräker sig över mig.
efteråt sitter jag mitt på golvet och undrar vad som hände,
klart jag ska med på springsteen tänker jag...
om så bara för att höra badlands en sista gång.
hjärtslitna landsvägar
det är något visst med en landsväg
vare sig du vill stanna eller gå
kommer de alltid att ligga där,
slitna och drömmande...
landsvägen är en strävan,
en ringlande led mot någonting annat.
fylld av livets olika vägskäl.
vägar som du aldrig gav dig in på,
vägar som du undvek,
en korsning som väntar dig
(en tröskel till resten av ditt liv)
och allt hänger på dig...
det finns de som kommit rätt direkt
och inte ägnat vägen en enda tanke sedan dess...
och det finns dem som är därute än,
som aldrig kommer att släppa taget.
(townes van zandt vila i frid)
"the highway is alive tonight"
och den kommer alltid att locka oss,
mot något större.
längs dikena lyser lägereldar,
där sitter de nu...
tom joad, ledbelly och alla de som vågat utmana
den där ständiga längtan.
där berättar de sina historier,
där sjunger de sina sånger
om vägar som aldrig tar slut.
martins vilda circus av tankar
och hänger i bokhyllan tills den nästan kröker sig.
på skärmen spelas det upp dokumentärer
om de som fått världen att vända sig...
de som hade något att säga,
något att känna, kanske något att sjunga.
vad gör jag, huvudpersonen i mitt liv?
klinkar på gitarren och nynnar en visa ifrån hjärtat
och pratar om en vacker dag, en vacker dag ska de alla få se.
men för livserfarenhet behöver man först leva...
känna hur hjärtat bultar i bröstet,
adrenalinet pumpar i kroppen
och hur benen är nära att brista av utmattning.
först då ska jag värdesätta mina egna fattiga ord,
men först ger vi oss ut i världen
jag och min ängel mot de tusen eldarnas land.
landet av snö
the Band skrålar ur högtalarna i bilen.
jag är på väg till mitt barnahem för ännu en jul...
och så kom den då till sist.
just när vi slutat hoppas,
när vi var redo att sluta tro
då föll den över oss.
stora vita flingor lade sig över granar och fält.
de föll för oss som älskar att leva,
de föll för dem som nästat slutat tro,
för de fattiga för de rika, stora som små....
en vit jul som tillhör oss alla
(och det ska väl mycket till om inte jultomten kommer i år med)
en tågbiljett hem
soundtrack: Townes Van Zandt - Marie
när du sitter där framför tv'n med en varm glögg i handen
sneglandes på alla paket under din fylliga kungsgran,
kan du då inte skänka en tanke till dem som inte har det så lätt.
när du öppnar din tionde julklapp innehållandes vaser
och silverljusstakar som du aldrig kommer att använda
varför inte be för dem som inte ens har ett tak över huvudet.
de som försöker hålla kylan borta med
en pappkartong och en evig längtan
efter något bättre.
(tänk på de som inte ens har råd med en tågbiljett hem)
mitt december
disiga grå dagar då man knappt kan se något ljus...
(it's not dark yet but it's getting there)
nej, jag minns pulkabackar som aldrig tog slut,
stjärnor som var större än natthimlen själv.
metervis med istappar längs takrännorna
och knarret från snön under fötterna.
cyklarna hade vi ställt in för längesen,
det var på sparken man tog sig till skolan
vilt tjoandes nedför backarna.
med rosiga kinder, frost i både luva och vantar
kom vi instövlandes i värmen.
rykande het choklad och mjuka filtar välkomnade oss.
och lagom när känseln kommit tillbaka till tårna
då bar det av ut igen, ut på nya äventyr i snöyran.
det mina damer och herrar är mitt december
efter en evighet
tittar solens varma strålar än en gång ner utöver östgötaslätten
jag sitter i bilen och kör mot ljuset
glasvegas gitarrer dånar ur högtalarna
jag har ingen aning om hur fort det går...
men inte kan det vara riktigt lagligt.
blodet pumpar på nytt genom min kropp
inget kan stoppa oss nu.
solen värmer, ger ny energi
sådan som man bara saknar när den är borta.
kärlek och poesi får nya krafter, tar nya tag.
(och jag är mitt i det)
det täta mörkret som legat tryckande mot balkongen utanför
hade varit outhärdligt, om inte för min vita ängel.
en vit skepnad i natten
mina ögon har aldrig skådat en vackrare varelse
jag måste varit de svagas beskyddare i ett tidigare liv,
hur kan jag annars förtjäna det här?
Allt jag vill är att förenas med henne på ett frostigt vallmofält
där all värme vi har är varandras.
tiden är knapp
klappar ska kluras, blandskivor ska brännas, glögg ska värmas
och kommer verkligen tomten i år, han som har så fullt upp såhär års.
jag måste stanna upp mitt i julskyltningen,
dra på Lundells senaste å läsa en riktigt bra bok.
men ändå, någonstans djupt därinne vandrar tankarna,
vad önskar hon sig nudå, pepparkakor kanske man borde ha,
vilken blir årets julklappsskiva, å va gott det ska bli med lite must...
ja det är ändå något visst med den här månaden full av ljus och glitter.
mitt i allt detta föddes jag, och vem säger att jag själv inte står där en dag
iklädd full tomtemundering och skrockar för de små.
julen är full av kärlek, det gäller bara att hinna med att visa den.
pass på hörrni, nu är det bara tre ljus kvar.
livets b-sidor
formar nattens drömmar dagarnas människor,
eller är inte alla lika svaga för drömmar som jag?
drömmar skulle nog kunna jämföras med livets b-sidor.
de är ju inte på riktigt så de kan ju knappast ligga på framsidan,
åka upp i ett skyltfönster och tro att de är något mer än drömmar.
ändå är ju dessa b-sidor så fantastiska,
då de målas upp och formas kring det som är du.
och låt oss inte glömma att soundtracket till din b-sida sällan misslyckas
då dina drömmar kan alla dina top5-listor utantill.
hur många har inte vänt på vinylen och hört sånger
som varit vackrare än evigheten själv.... och bara vandrat rakt in.
om inte så slår jag ett slag för Yellow Ledbetter,
där har du en dröm som aldrig får ta slut.
i slutändan är nog en dröm exakt vad du vill att den ska vara,
en flykt, en strimma hopp, eller bara en promenad längs Abbey Road.
bara du själv sätter gränserna.
Dream on
