bakgatorna

Jag var liten och jag skakade så fort jag hörde ett ljud i mörkret
jag visste att dvärgar och elaka feér väntade utanför mitt fönster.
I mina fantasier vandrade ingen säker.
Om natten grep kalla, variga händer efter mina fötter,
ond bråd död väntade i mina drömmar och ingen skulle
någonsin kunna rädda mig.

I skogen var jag en indian.
indiankrigare måste alltid vara modiga
alltid ha sin pilbåge redo, faror lurar överallt.
högt upp i träden, där kunde ingen hitta mig.
vid lägerelden var det alltid någon som höll vakt om natten.

Jag växte, ville vara stor, stark, kaxig.
monster under sängen var ju för småbarn.
tung hip-hop i hörlurarna som alltid satt neddragna över kepsen
ville spotta rakblad, bevisa att jag faktiskt var någon att räkna med.
Någon att luta sig mot när mörkret faller.
inombords skakade jag.

Flickor gillar väl ingen fegis,
inte någon som bara står och ser på när mobbarna väljer sina offer.
Men för att överleva måste du vara iskall,
vrid upp volymen och fuck everything.
Är du någon att räkna med får du aldrig visa känslor.
inte vara dödlig.

När hjärtat väl blottats...
krossades det som en annan råtta i rännstenen.
Visa aldrig känslor igen din jävla looser, bit ihop,
låt dem inte se några svagheter, det blåser kallt därute.
Tårar är för de svaga.

inte undra på att det tagit lång tid att våga säga ja.