bakgatorna

ibland när mina vingar blir trötta
när de darrar av utmattning
efter trötta stålsträngars klagan.

när skuggorna faller
och siluetterna av gamla ekar och tegelbyggnader
sträcker sig upp mot skymningen

då drar jag på mig mina röda converse
och låter mina späda ben bära mig.
i gamla poeters sällskap färdas jag
över broar längs vattnet under gatlyktors sken.

jag drömmer, leker och sjunger högt.
tidens hav känns så litet och livet är överallt
låt mig alltid få vara uppe i det blå...

och när knäna känns trötta
efter många tusen steg
då vänder jag hem mot stjärnan på min himmel
och låter vägarna och vinden
sjunga kvällens sista sång.