bakgatorna

Jag var liten och jag skakade så fort jag hörde ett ljud i mörkret
jag visste att dvärgar och elaka feér väntade utanför mitt fönster.
I mina fantasier vandrade ingen säker.
Om natten grep kalla, variga händer efter mina fötter,
ond bråd död väntade i mina drömmar och ingen skulle
någonsin kunna rädda mig.

I skogen var jag en indian.
indiankrigare måste alltid vara modiga
alltid ha sin pilbåge redo, faror lurar överallt.
högt upp i träden, där kunde ingen hitta mig.
vid lägerelden var det alltid någon som höll vakt om natten.

Jag växte, ville vara stor, stark, kaxig.
monster under sängen var ju för småbarn.
tung hip-hop i hörlurarna som alltid satt neddragna över kepsen
ville spotta rakblad, bevisa att jag faktiskt var någon att räkna med.
Någon att luta sig mot när mörkret faller.
inombords skakade jag.

Flickor gillar väl ingen fegis,
inte någon som bara står och ser på när mobbarna väljer sina offer.
Men för att överleva måste du vara iskall,
vrid upp volymen och fuck everything.
Är du någon att räkna med får du aldrig visa känslor.
inte vara dödlig.

När hjärtat väl blottats...
krossades det som en annan råtta i rännstenen.
Visa aldrig känslor igen din jävla looser, bit ihop,
låt dem inte se några svagheter, det blåser kallt därute.
Tårar är för de svaga.

inte undra på att det tagit lång tid att våga säga ja.

Naturens skönhet här är överväldigande
Det känns ibland som att jag drunknar i dess storhet.
Den svala brisen nedifrån sjön sveper in och svalkar min heta panna.
Fiskmåsarna slåss över lite bröd jag har kastat ut,
skäggdoppingen leker nere i viken
och häromdagen dog en liten knipunge i forsen.
Vi tog upp henne och grävde en grav intill strömmen där hon för alltid
kan höra vattnets brus.

Det skänker så mycket kraft att bara slippa höra bilarnas tutande och studenternas skrålande.
Flaskor som krossas mot asfalten och svartsjuka par som grälar nere i gränden.
Häruppe, efter att storlommen med sin vackra klagande stämma sagt god natt,
då härskar tystnaden och min sömn är djup när ugglorna sveper iväg
för sin nattliga jakt.

Här ute möts livet och döden, den lilla knipungens kropp kommer multna ner
till svart mullig jord där nytt liv sedan föds.
Och vattnet i forsen som slår mot stenarna där nedanför kommer aldrig att glömma
den lilla fågeln som häromdagen fick se solens ljus för sista gången.
Den ärar hennes minne genom att fortsätta flyta, forsa och bryta sig fram
så som livet gör. Som en ständigt porlande sång under himlarnas vandring.

soundtrack: van morrison -into the mystic

vad gör en lång resa med själen?
skalar den av förväntningar och fördomar
tills allt som vi ser och hör når oss ända innanför huden.
är det därför vi står där så små och försvarslösa
mot alla dessa känslor och intryck som forsar emot oss?

jag vet verkligen inte vad jag ska skriva om bilresan
genom barndomens drömmars land.
alla dessa fantasier som blev tvungna att lämna plats
åt det som jag plötsligt kunde ta på.

det var inte längre tom saywer och huckleberry finn som stod vid flodkanten
där fanns bara jag, och alla drömmar ifrån nätter långt borta.
elvis gick inte längre på beale street, dylan satt inte längre på
ett café i the village... utan där var jag och mina sköra fantasier.

jag kände igen allt ifrån steinbecks böcker
och samtidigt var allt annorlunda.

hur fantastiskt och oförutsägbart är inte livet
när det slår emot en med allt det vackra,
allt det bräckliga och allt det trasiga...
allt det som gör livet till ett ständigt pågående mysterium.
och efteråt sitter du i hemmets trygga vrå
sliten, andfådd och nött som en välläst pocketbok
och pustar ut.

jag vet att jag är en drömmare
och kajsa, hon är en virvelvind...
när vindar och drömmar får dansa tillsammans
kan vad som helst hända.

tillsammans upplevde vi ett otroligt äventyr
och jag älskar äventyr.

våra närmsta vänner kommer
att följa med oss längs louisianas gator,
det har jag nu sett till...
deras kära röster kommer brusa fram ur högtalarna,
deras äventyr kommer att bli våra äventyr.

blandband är en konstform som lätt faller i glömska...
men efter timmars arbete har fantastiska mästerverk äntligen kommit till liv.
Vägarnas vinnare och asfaltens drömmar får mig
att dansa genom vardagsrummet
dansa som den vackraste musiken gör
den som flyter genom varenda liten ådra i kroppen
den som aldrig sover... den flyter ut från vår balkong, skingrar vinterns kyla
stiger upp mot natthimlen och blir ett med livet.

soundtrack: Morrisey - First of the gang to die

När klockan ringer känns det fortfarande som mitt i natten
du febervarma flicka som ligger tätt intill
snälla hindra mig ifrån att åka, jag vill bara somna om i dina armar.

Utanför väntar kylan och mörkret, isande vindar som får huden att svida
för att sen inte kännas alls. Christer i musikhjälpen håller mig vaken
under bilresan genom natten.
Tänk vad radio kan vara underbart när vi kan hjälpa sjuka människor
på andra sidan jorden och som en liten klapp på axeln sedan få höra
våran favoritmusik direkt ut i etern.

Den isiga gatan utanför gnistrar i skimret av bilens lyktor,
inne i värmen sjunger Tom Waits "a christmas card from a hooker in Minneapolis"
och påminner om att julen är högst närvarande.
julen med all sin prakt, rykande het glögg, pepparkaksbak
och alla mysga kyssar under misteln... för oss som har tur vill säga.
det finns alltid dem som har det svårt, alltid dem som inte har någon att fira med
det finns alltid någon därute som behöver dig.

Jag vandrar genom Flens tystnad, bara jag och den knarrande snön under mina skor.
Vid det röda huset längs järnvägsspåret stannar jag till,
får ett infall att kasta en snöboll mot Berras fönster
bara för att jävlas, bara för att dela på en cigarett eller en flaska het glögg...
bara därför att.

Hemma på Sollidsvägen är allt sig likt,
mamma har hängt upp julstjärnor i alla fönster
de bleknar något i den stilla vaknande vinterdagen
livet börjar och slutar här och nu, tack till evigheten.

nu när de isande vindarna verkligen börjat bita mig i kinden
nu när frosten ligger vit på takplåten
och solen kämpar förgäves för att tränga igenom de gråsprängda novemberhimlarna.
det är nu jag behöver alla de fantastiska ting som värmer inombords
de som brinner som eldar i mitt hjärta...
de enkla tingen

julen som närmar sig med stormsteg
med alla små överraskningar som finns att klura på

Lehanes tegelsten ett land i gryningen
som kan vara det bästa som skrivits på mycket länge

Mississippi John Hurts gitarrspel, som flyter genom hela kroppen
och får min längtan till floddeltat i väst att bara växa och växa.

det svarta laget i mitt hjärta som äntligen fick ta SM-guld
efter elva års lång väntan. tusentals människor som trotsar kylan
och sjunger som en för att hylla det fantastiska rövargänget ifrån Solna.

all den kärlek som brinner här innanför väggarna
tillsammans överlever vi alla sorters mörker
alla sorters kyla, alla världens ilande vindar.

och snart tänder de upp julbelysningen i stan,
snart skiner träden längs strömmen i en gyllene honungsblom om natten
och vi ska vandra mitt i havet av ljus.

Finns det ord nog att beskriva...
kan jag ens få dig att ana hur det kändes?
Det tror jag inte, men jag kan försöka.

Tänk höga fjäll-landskap där örnarna flyger fritt,
där vargarna ylar under månens sken
och höstvinden viner över kalfjällen.
Tänk en varm timmerkyrka högst däruppe
fylld av skratt, sång och tända ljus.
Dylans flicka från landet i norr som sjungs i stämmor
tills tårarna brister.

Baby som skrider klädd i vitt mot mig
och fram till trä-altaret
till tonerna av nu kan du få mig så lätt
prästen som känner oss och allt vi vart igenom tillsammans,
berättar historier om drottninggatan
och taken över norrköping.

vi dansade ut ur kyrkan och in i vinden
till eldkvarns konfettiregn och våra käras jubel
skratten å tårarna ville aldrig ta slut

borden som var dukade för kungar och drottningar
all kärlek som rymdes i det lilla sällskapet,
skålarna, talen och musiken
Sen sjöng jag Tommy och hans mamma
för henne, så fint jag bara kunde

Vi dansade in i natten
och Sam Cookes röst ville aldrig tystna...