tonen i din röst
det låter nästan själviskt när jag säger
jag vill gråta alla dagar i mitt liv...
om jag slipper se dig vara ledsen en enda gång.
dina sorgsna ögon bränner igenom hela min bräckliga själ
tårarna skär som knivar i min hud
tonen i din röst får luften i mina lungor...
att frysa till is.
snälla låt mig dö
av kyssar, värme och skratt.
som bara är jag
du skapar det du älskar
och älskar det du skapar
och ändå är du bara där för skapandet
du vet varför ditt ljus är stöpt
och du vet hur starkt det kan skina
jag kan bara stå där bredvid
och undra hur jag någonsin
kan förlora mig så mycket i något...
som jag förlorar mig i att älska dig.
jag brinner, tro mig jag brinner
för att leva, för dig, för all världens musik
men går det att smida något på min glöd...
något som bara är jag?
tankar som vandrar
det skållheta honungsvattnet bränner min tunga
men lindrar min ömmande hals
jag ligger inne på sofflocket
när våren äntligen har slagit sig ner utanför.
har kikat på the wrestler med mickey rourke,
läst några noveller av lehane
vill inte ligga här längre...
så många tragiska berättelser
som letar sig fram till mitt rum
vart föds girigheten, rädslan, avundsjukan?
är det vackra intentioner som någonstans på vägen
förvridits till något hemskt och tragiskt...
för när vi föds
är vi inte då det renaste, vackraste
mest fulländade som kärleken kan frambringa
...
den lilla pojken som klättrar högt upp i ekarnas lövkronor
så högt han bara kan komma, för att se stjärnorna bättre
grabben sist kvar på basketplanen i de ljumma sommarnätterna
slyngeln med hjärtat i sina darrande händer
redo att hoppa på första bästa tåg mot någonting annat
han där i fönstret som inte kan sluta titta på de fallande snöflingorna
den där som kan köra hur många mil som helst
på de svenska landsvägarna i sin fars renault
den unga mannen som bygger upp fasader
bara för att se allt rasa samman framför sig
han som gråter till tonerna av I'm on fire
han vars blod brann som eld på en båtkyrkogård längs motala ström
alla lever de inom mig
alla har de slagits som de värsta av fiender
men de försöker att förstå varandra
för de andas samma luft
och de går samma steg mot samma öde.
för allt du hatar hos dig själv -förlåt dig själv
för allt du älskar hos dig själv -förlåt dig själv
för allt du skäms över
för allt du är stolt över
för allt du vill dölja
för allt du vill visa upp
för allt som inte blev som det skulle
för allt du är
för allt du ville vara
förlåt dig själv.
ett piano spelar någonstans
igårkväll, mörkret låg tätt utanför
snön hängde tung över trädgrenarna
medans kalla vindar ilade längs gathörnen.
innanför köksfönstret fanns värmen,
tända värmeljus lyste upp de mörka väggarna.
vi satt länge och pratade tills teét i våra koppar hade kallnat.
vi vände uppochner på människan och hennes hemligheter
demoner vi bär med oss...
så mycket som klarnade
så mycket som släppte
tills jag var alldeles varm och matt inombords...
ikväll sitter jag och undrar om det finns fler
som får älska sin bästa vän...
som jag älskar min.
lev för helvete!
lyssnar på "mammas nya kille" i P3
och småskrattar för mig själv.
ändå hör jag en röst långt inifrån som säger;
vad gör du för mänskligheten just nu, hur mycket utvecklas du som person?!
vore det inte bättre att lyssna på en debatt om finanskrisen
eller kanske situationen nere i Israel... läsa Barack Obamas självbiografi och lära känna
amerikas "frälsare" som ska leda dem till förändring.
men måste allt vara så förbaskat svårt?
kan man inte bara få vara glad för att vara vid liv någon gång ibland.
jag älskar att stå på vaxkupan och snacka amerikanska singer-songwriters,
att njuta av kaffet uppe på bagarstugans bröddoftande höloft,
att älska min ängel ifrån den första stund på morgonen
då mina trötta ögon än en gång möter dagens ljus.
för vad spelar bensinpriserna för roll när hon säger
kör! kör snabbare än vinden
jag vill vara ett vitt streck över östgötaslätten en kylig vintermorgon.
