vår tid på jorden
jag gick på ensliga gator i evig natt,
med endast ljudet av mina egna fotsteg som sällskap.
med en oro flammandes i mitt bröst,
oro för att bli bortglömd någonstans i mörkret längs vägkanten.
allt var slitet, gammalt och färglöst
innan du kom och tog min hand.
du visade vad jag kan göra med livet...
inte vad livet riskerar att göra med mig.
be mig att minnas min tid på jorden
och jag minns alla nätter
med mina armar om dig.
en stad i sverige
drottninggatans spårvagnar rullar sakta fram
letar sig ut till de yttre kanterna av staden.
strömmen rinner som en mörk ådra genom de gamla kvarteren.
i vaxkupans fönster sitter det gamla svartvita fotografier
mörka industrilokaler står ekande tomma,
fulla av minnen av svett och tårar.
brodways gamla café står fortfarande öppet
för alla som behöver det.
de grå skorstenarna bildar en vacker siluett
mot den gyllene kvällshimmlen...
jag och min ängel vandrar över kullerstenarna,
vi kanske aldrig lämnar den här staden.
ett eko från grammofonen
ett svulstigt arrangemang där den trogna arbetarsjälen
alltför sällan skymtar fram.
men vännerna ringer ändå...
stadion i sommar, klart att du ska med!
jag säger vi får se, river ut "darkness"-vinylen ur fodralet
och låter den sakta mullra ut i lägenheten.
rösten jag hör är så full av frustande småstadslängtan,
den bara vräker sig över mig.
efteråt sitter jag mitt på golvet och undrar vad som hände,
klart jag ska med på springsteen tänker jag...
om så bara för att höra badlands en sista gång.
hjärtslitna landsvägar
det är något visst med en landsväg
vare sig du vill stanna eller gå
kommer de alltid att ligga där,
slitna och drömmande...
landsvägen är en strävan,
en ringlande led mot någonting annat.
fylld av livets olika vägskäl.
vägar som du aldrig gav dig in på,
vägar som du undvek,
en korsning som väntar dig
(en tröskel till resten av ditt liv)
och allt hänger på dig...
det finns de som kommit rätt direkt
och inte ägnat vägen en enda tanke sedan dess...
och det finns dem som är därute än,
som aldrig kommer att släppa taget.
(townes van zandt vila i frid)
"the highway is alive tonight"
och den kommer alltid att locka oss,
mot något större.
längs dikena lyser lägereldar,
där sitter de nu...
tom joad, ledbelly och alla de som vågat utmana
den där ständiga längtan.
där berättar de sina historier,
där sjunger de sina sånger
om vägar som aldrig tar slut.
martins vilda circus av tankar
och hänger i bokhyllan tills den nästan kröker sig.
på skärmen spelas det upp dokumentärer
om de som fått världen att vända sig...
de som hade något att säga,
något att känna, kanske något att sjunga.
vad gör jag, huvudpersonen i mitt liv?
klinkar på gitarren och nynnar en visa ifrån hjärtat
och pratar om en vacker dag, en vacker dag ska de alla få se.
men för livserfarenhet behöver man först leva...
känna hur hjärtat bultar i bröstet,
adrenalinet pumpar i kroppen
och hur benen är nära att brista av utmattning.
först då ska jag värdesätta mina egna fattiga ord,
men först ger vi oss ut i världen
jag och min ängel mot de tusen eldarnas land.
