bakgatorna

höstens täta skymning är här igen
och jag tror hennes färger är mer sprakande än någonsin.
min röst ropar ikapp med de grå skyarna,
fötterna springer iväg med mig, sparkar iväg fallna löv
som än en gång får dansa med vinden.

men varför ser ögonen som jag möter så buttra ut?
vad är det som tynger dem så...
är det pengabrist och influensan som aldrig kommer?
jag kan säga er att dansa hjälper mot det mesta...
men ni skulle ändå inte höra på.

nej, jag kan inte bära er sorg...
vi kan leva förevigt, genom varandra.
Jag skyndar på stegen
hemma väntar stearinljusen
och rykande svart kaffe
hemma väntar musik ifrån alla världens delar
hemma väntar kärleken.

och långt därborta i skymningen väntar mississippi
någonstans flyter hon sakta fram
och som en siren sjunger hon kom... kom.