bakgatorna

sommaren har tagit en välförtjänt paus idag
vinden friskar på runt knuten
och regnet trummar mot fönsterbläcket.

jag drar på mig jackan och den gamla gröna truckerkepsen
i lurarna hörs en spröd melodi, en ensam flöjt.
när jag kliver ut genom porten slår allt emot mig
trummor, stråkar och gitarrer vaggar igång
en koltrast pinar förbi i den klara svala luften.

någon sade en gång att det största modet det är tålamodet.
men jag är rädd att jag har för mycket av den varan
innerst inne vill jag förverkliga alla mina drömmar
innan kvällens mörker faller.
uppleva allt som jag knappt vågar nämna
innan sömnen tar vid.

och jag tror att jag har kommit en bit på vägen
jag river och sliter, älskar och sjunger varje dag
och det vill jag göra i resten av mitt liv.

allt är en vandring längs en lång väg.
vill ni lägga er någonstans i dikeskanten
och älta det som varit eller det som aldrig fick bli
så gör det... men låt mig vandra vidare.

min tid i den torra öknen är över
min väntan, sökan efter ett tecken är förbi
demoner har vi alla...
det måste bara komma en dag då vi slutar att lyssna till dem.

en vacker dag möts vi längre uppåt vägen.